Fick precis Foreign Affairs, Foreign Policy och The Atlantic i näven. Myyyys! Efter att ha läst dem kan jag tipsa om följande:
Foreign Affairs har en utmärkt special om nästa stora pandemi och hur vi kan förebygga den. Det är en intressant studie i försök att planera inför stora katastrofer, och komplexiteten i sådan planering. Min misstanke är att det inte går att planera, utan att det bästa vi kan göra är att bygga ett samhälle som är så rörligt att det kan anpassa sig, öka vaccinproduktion eller produktionen av antiviral medicin snabbt om det behövs samt uppmuntra ekonomiskt till en riktig djurhållning. Läs mer och bilda dig en egen uppfattning här.
Foreign Policy har fler intressanta artiklar. Men diskussionen mellan Carl Pope och Bjorn Lomborg var den som fick mig att gå igång. Lomborg menar att alarmistiska miljöpessimister begår ett farligt misstag: de prioriterar inte i de åtgärder vi bör genomföra för att förbättra miljön, och de ser miljön som en isolerad faktor i ett komplext system. "Diktaturer har dålig miljö, och därför behöver vi förbättra miljön i diktaturer", tänker de, men Lomborg skriver det som borde vara självklart: först demokrati och sedan kommer ekonomiskt tillväxt och möjligheten att förbättra till exempel luftkvalitet. ((I dag blir miljöbistånd till vissa länder diktatursubventioner i stället)). Pope blir alltmer hysterisk i sin ton och bevisar Lomborgs poäng. Och själv tycker jag att det blir alltmer uppenbart att striden står mellan de som bara vill förbättra miljön på kort sikt och de som vill förbättra miljön på lång sikt genom att se till bakomliggande faktorer. (Tyvärr är artikeln lösenordsskyddad, men FP är en bra tidning! Prenumerera på deras digitala upplaga!).
Även Anne Applebaums artikel om proamerikanism (japp, du läste rätt) är mycket läsvärd.
There are political reformers such as Vaclav Havel, who has spoken of how the U.S. Declaration of Independence inspired his own country’s founding fathers. There are economic reformers such as José Piñera, the man who created the Chilean pension system, who admire American economic liberty. There are thinkers, such as the Iraqi intellectual Kanan Makiya, who openly identify the United States with the spread of political freedom. At a recent event in his honor in Washington, Makiya publicly thanked the Americans who had helped his country defeat Saddam Hussein. (He received applause, which was made notably warmer by the palpable sense of relief: At least someone over there likes us.) All of these are people with very clear, liberal, democratic philosophies, people who either identify part of their ideology as somehow “American,” or who are grateful for American support at some point in their countries’ history.
The Atlantic är som alltid en gedigen historia. I det nu aktuella numret var det en rysare att läsa om ett simulerat krigsspel mot Nordkorea. Även intervjun med Wolfowitz var läsvärd. Däremot var jag inte alls imponerad av BHL:s resor i USA och hans mångordiga Toquevilleförsök (lyckligtvis lösenordsskyddad).
Isch, isch. Nu är det dags för nästa magasinshög. Mmmmm...sommar.
Har precis börjar på Vernor Vinges senast roman om en tillfrisknande Alzheimerspatient, indo-europeiska underrättelsetjänster, designervirus och "mind control". Det är en fantastisk science fiction, med idéer som verkligen får det att surra i huvudet. Om resten av boken är lika bra som de första sextio sidorna kan rekommendationen bara bli en stark "köp nu!".
