Nya spännande rättsliga frågor i Antipiratbyråns kölvatten
DN rapporterar att Antipiratbyrån idag genomförde en razzia mot Bahnhof Internet. Men uppenbarligen hittade man inget av det man letade efter:
Kronofogdens tekniker fann inte några av de fyra filmer eller åtta låtar som de hade uppdrag att leta efter.
- Vi vet att det finns massor av upphovsrättsskyddat material i företagets dator. Vi hade valt ut några få. Men uppenbarligen finns dessa servrar på ett annat av företagets kontor, säger Henrik Pontén.
Men då gjorde man något intressant: under själva intrångsundersökningen hittade man annat material som man då i stället polisanmälde. På basis av detta gjordes senare ett tillslag mot internetleverantören igen:
Kronofogden hittade däremot annat material och sent på eftermiddagen gjorde Antipiratbyrån istället en polisanmälan. Den polispatrull som kom till företaget beslagtog fyra servrar.
Här uppkommer en viktig rättslig fråga: vilken rätt hade Antipiratbyrån att utnyttja intrångsundersökningen till att inte bara leta efter de filer som man enligt Tingsrätten hade rätt att leta efter, utan också till att leta efter material som misstänks vara piratkopierat i allmänhet?
I Tingsrättens beslut framgick klart vilka filer det var som fick eftersökas. Inga av dessa filer hittades. Hur skall då Antipiratbyråns och Kronofogdens verksamhet bedömas när de samlade in "överskottsinformation" - sådan information man saknade laglig rätt att granska?
En möjlighet är förstås att mena att man då begått ett regelrätt datorintrång - all access till datorerna som gick utöver vad man hade rätt till att söka efter skulle då kunna bedömas som lagbrott.
Låt oss anta - för diskussionens skull - att DN har rapporterat saker och ting korrekt. Då står vi inför följande scenario: APB begärde en intrångsundersökning rörande verken x(1)...x(n). Inget av dessa verk kunde hittas vid undersökningen. APB och Kronofogdemyndigheten hittade emellertid andra verk y(1)...y(n) som inte nämndes i beslutet om intrångsundersökningen. Fyndet av dessa verk föranledde en polisanmälan som föranledde att datorerna med dessa verk beslagtogs. Då måste vi ställa oss följande frågor:
(1) Är det lagligt att vid intrångsundersökningen leta efter andra verk än x(1)...x(n)?
(2) Vad betyder det att verken y(1)...y(n) hittats utan att stöd funnits för att leta efter dem för a) polisanmälan b) bevisvärde och c) möjligheterna till skadestånd för Bahnhog och den som ägde servrarna?
Om vi går till den paragraf som rör intrångsundersökning finner vi att den är allmänt hållen:
Om det skäligen kan antas att någon har gjort ett intrång, eller en överträdelse som avses i 53 §, får domstolen för att bevisning skall kunna säkras om intrånget eller överträdelsen besluta att en undersökning får göras hos denne för att söka efter föremål eller handlingar som kan antas ha betydelse för utredning om intrånget eller överträdelsen (intrångsundersökning).¶
Ett beslut om intrångsundersökning får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse.¶
Vi finner också i 56 b följande viktiga bestämmelse:
En fråga om intrångsundersökning får tas upp endast på yrkande av upphovsmannen eller upphovsmannens rättsinnehavare eller den som på grund av upplåtelse har rätt att utnyttja verket. Om rättegång inte är inledd, skall yrkandet framställas skriftligen.
Av denna bestämmelse synes framgå att a) beslutet skall avse ett speciellt verk och b) intrångsundersökningen endast kan gälla verk där upphovsmannen yrkat om intrångsundersökning. Att i efterhand leta reda på upphovsmän för att berättiga en intrångsundersökning när filerna y(1)...y(n) hittats är alltså knappast görligt.
Klart torde vara att ett intrång eller en överträdelse måste avse ett specifikt verk snarare än en misstanke om piratkopiering i allmänhet. Eller?
För att avgöra denna fråga måste vi vända oss till den proposition som möjliggjorde intrångsundersökningar (Prop 1998/99:11).
Här väntar oss flera intressanta insikter.
Redan i genomgången av idén om intrångsundersökning i propositoionen framkommer att detta ingrepp är en idé som både justitiekanslern och riksåklagaren tycket var illa genomtänkt och svår att lägga till grund för lagstiftning.("Några remissinstanser, däribland Justitiekanslern, har anfört att det inte tillräckligt klargjorts om det finns något behov av en ny åtgärd vid sidan av de möjligheter som redan står till buds. Riksåklagaren har ansett att förslaget inte är tillräckligt underbyggt för att direkt leda till lagstiftning. Enligt Riksåklagarens uppfattning är konsekvenserna för det straff- och processrättsliga området inte överblickbara utan ytterligare utredning.")
Vidare påpekas att det är viktigt att intrångsundersökningen sker med beaktande av integritetsintressen hos den som drabbas av den:
Regeringen delar Konkurrensverkets uppfattning att det är av grundläggande betydelse att väga det intresse man vill skydda mot de konsekvenser en åtgärd får för den enskilde. Enligt regeringens mening är intresset av en effektivare bevissäkring som ett medel i bekämpandet av immaterialrättsintrång så starkt uttalat att det inte i varje situation kan få stå tillbaka till förmån för integritetsintresset. Däremot är det angeläget att den intresseavvägning som Konkurrensverket pekat på beaktas vid den närmare utformningen av reglerna. Det är av avgörande betydelse att det finns regler som innebär ett särskilt skydd för den mot vilken åtgärden riktas. [...]Syftet skall vara att säkerställa bevis som kan ha betydelse för att bedöma intrånget.
Med "intrånget" måste avses de konkreta verk som räknas upp i beslutet. Syftet synes alltså inte vara att undersöka i största allmänhet om det finns något piratkopierat verk hos den som intrångsundersökningen riktar sig mot. Det framgår också i avsnitt 6.3, som behandlar vad som får eftersökas
Regeringens förslag: Föremål och handlingar som kan antas ha betydelse för utredningen får eftersökas. [...] En grundläggande princip för tvångsmedelsanvändning som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § regeringsformen är ändamålsprincipen. Den innebär att befogenheten att
använda ett tvångsmedel skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. För att uppfylla denna princip bör sålunda reglerna utformas så att undersökningens ändamål blir just att få fram utredning om sådant som kan peka på ett eventuellt intrång.
Däremot noteras att kraven är lägre än i brottmål:
Det bör vara tillräckligt att en handling kan antas ha betydelse för utredningen för att den skall få eftersökas. Det innebär att det uppställs ett något lägre beviskrav än för beslag i brottmål (27 kap. 1 § rättegångsbalken). Detta är motiverat med hänsyn till att bedömningen skall göras innan sökanden eller det organ som skall göra bedömningen har sett handlingen.
Men följer därav att man får leta efter alla tecken på piratkopiering? Att man söka igenom hårddisken efter exempelvis kontokortsbedrägerier? Efter barnpornografi? Svårligen: notera att utredningen hela tiden gäller konkreta intrång, och inte intrång i allmänhet!
Därefter konstaterar regeringen en annan intressant sak, nämligen att intrångsundersökning endast får ske hos den som begått intrånget:
Intrångsundersökning får endast göras hos den som misstänks ha gjort ett intrång eller misstänks ha gjort sig skyldig till ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse till intrång.
Det torde betyda att om det inte är Bahnhof som misstänks - utan en av Bahnhofs kunder - så har Tingsrätten tolkat lagen fel. Grunderna för skadestånd för Bahnhof skulle i ett sådant läge framstå som mycket goda. Detta framgår som klart i det följande:
Någon möjlighet att genomföra undersökningar hos tredje man bör däremot enligt regeringens uppfattning inte införas. Åtgärden griper in i den privata sfären på ett sådant sätt att det inte kan accepteras att någon som inte ens kan antas ha gjort intrång skall kunna drabbas av den. I de fallen måste integritetshänsynen väga över, även om det naturligtvis ofta kan vara så att intrångsgods finns hos exempelvis en speditör.
Internetleverantören är närmast att jämföra med en speditör och en tredje man i detta fall om inte anställda hos Internetleverantören är ansvariga! Här finns en betydande rättslig grund att undersöka för den advokat som är intresserad.
Vidare framgår att beslutet skall innehålla "uppgifter om ändamålet med undersökningen, vilka föremål och handlingar som får eftersökas samt vilka utrymmen som får genomsökas". Härav följer, menar regeringen, och nu kommer det i klartext:
Den omständigheten att domstolen har att ange vilka föremål och handlingar som får eftersökas innebär ett från integritets- och datasäkerhetssynpunkt viktigt skydd för uppgifter som finns lagrade i datorer. Om en undersökning syftar till att leta efter t.ex. olovliga datorprogram och/eller handlingar som kan vara bevis och som finns lagrade i datorer, kan ett användande av de effektiva tekniska hjälpmedel, program eller sökbegrepp som finns tillgängliga innebära att också
information som inte har med undersökningen av det immaterialrättsliga intrånget att göra kommer fram. Framtagandet av sådan information kan innebära risker som berör integritet och datasäkerhet.Om domstolen i sitt beslut om undersökningen har angett vilka föremål och handlingar som får eftersökas, får det emellertid till följd att kronofogdemyndigheten vid verkställigheten inte i obegränsad utsträckning kan ta fram även för intrånget ovidkommande information.
Vilket ju kronofogden uppenbarligen gjort om man hittat annat än de verk som eftersöktes. Det ser faktiskt ut att betyda att Kronofogden begått någon sorts tjänstefel och/eller datorintrång när man gått utöver vad intrångsundersökningen berättigat till - om man alls fick göra en sådan intrångsundersökning hos tredje man!
Intressant! Undrar vad Bahnhofs nästa steg blir nu. Juridiken kring Antipiratbyråns arbete kanske visar sig mer komplex än väntat.
Det ovanstående är inte juridisk rådgivning. Skaffa en advokat om du behöver en.
Uppdatering:
Fick en intressant fråga av Patrick:
"Finns det en gräns då det under kronofogdens undersökning framstår som att det misstänkta brottet är så grovt så det inte längre är civilrättsligt utan övergår i straffrättslig och polis kan tillkallas, eller faller alla immaterialrätt under civilrätten oavsett?"
- Svår fråga! Men här mitt utkast till svar:
"Det är klart att om man under pågående intrångsundersökning bevittnade ett mord så skulle man vara oförhindrad att ringa polisen och mördaren skulle inte gå fri för att polisen befann sig på platsen av "felaktiga orsaker" - det vore ett rättsligt synsätt som skulle ligga närmare (kanske) det anglosaxiska rättssystemets statutoriska bevisning, gissar jag. Men även i brottmål förekommer ju regler om husrannsakan för besvissäkring m.m. som måste följas. Frågan är då om en civilrättslig intrångsundersökning automatiskt kan övergå i en straffrättslig "husrannsakan" eller annat sådant tvångsmedel på grund av överskottsinformation som framkommer under intrångsundersökningen.
Det finns en mängd frågetecken här och jag skall inte låtsas att jag känner till ett definitivt svar, men vad jag gissar är detta:
(1) Eventuella fel och brister i intrångsundersökningen botas inte automatiskt av polisanmälan - dvs: om intrångsundersökningen varit olaglig kan detta inte i sig botas av att någon mördades och att man anmälde detta. Ansvaret för en på felaktiga grunder beslutad och felaktigt genomförd intrångsundersökning torde alltså kvarstå oaktat om man sedan hittat något som gör att man kan anmäla.
(2) Vem som anmäler borde nog vara rätt viktigt. Kronofogdemyndigheten skulle kunna fatta detta beslut utifrån en rimligt neutral position, och är ju den part som skall eftersöka information - men kronofogdemyndigheten är - såvitt jag ser - förhindrad att sprida överskottsinformation själv till rättsinnehavaren och låta denne polisanmäla på denna överskottsinformation. Rätt gång vore att kronofogdemyndigheten vid tillslaget på eget bevåg och med eget ansvar i så fall väljer att polisanmäla. Antipiratbyrån får inte ens - om man läser strikt - se överskottsinformationen. Propositionen utgår huvudsakligen från att det är kronofogdemyndigheten som letar.
Och kronofogdemyndigheten borde vara förbunden till en balans mellan parterna och kan inte agera som rättshavarens (APB:s) biträde allena!
(3) Frågan (om överskottsinformation om brott) behandlas inte i propositionen särskilt, men det står att ofta är vanlig polisanmälan nog och av detta skäl har några remissinstanser till och med hävdat att intrångsundersökningen inte behövs. Vad undersökningen hos Bahnhof visar är att intrångsundersökningen har öppnat en möjlighet att polisanmäla först efter det att man själv, medelst i civilrätten formulerad privatjustis, säkrat bevis - om inte rågången mellan kronofogdens arbete för att säkra bevis och rättsinnehavarens tillgång till annat material upprätthålls.
Det borde vara problematiskt ur rättssäkerhetssynpunkt."
